tankar om avel

Hur vi tänker kring vår avel och varför 
Texten nedan handlar om vår syn på avel utifrån de kunskaper vi har. Jenny har under veterinärutbildningen läst en del populationsgenetik och utöver det varit intresserad av ämnet. Vi är dock inga experter utan förhåller oss väldigt ödmjuka kring detta ämne och är ständigt på jakt efter att utvecklas, både som uppfödare och tränare. Självklart tar vi i vår avel hänsyn till RAS, den Rasspecifika AvelsStrategi, som finns för rasen (se länk eller SKKs hemsida ). Denna text handlar mer om hur vi tänker mer i detalj kring urval av avelsdjur, hur stor vikt man ska lägga vid “kullvärden” mm. Varning för lång text, men vi kände att vi ville skriva lite mer djupgående om det resonemang som ligger bakom de kombinationer vi gör.

Lite grundläggande fakta 
En individ har dubbel uppsättning av alla gener, eftersom den får en uppsättning kromosomer från mamman och en uppsättning från pappan. De flesta celler i kroppen har alltså denna dubbla uppsättning kromosomer, närmare bestämt alla celler förutom könsceller (spermier och ägg), vilka har en enkel uppsättning kromosomer. När könsceller bildas ska alltså den dubbla uppsättningen kromosomer (där en kommer från mamman och en från pappan) delas upp så det bara blir en enkel uppsättning kromosomer i varje könscell. Innan detta sker så byter kromosomparen delar av sin arvsmassa med varandra (annars skulle det ju bli så att en könscell hos den blivande modern bara innehöll genom från morfar och en annan bara genom från mormor osv). När könscellerna från föräldradjuren sedan sammansmälter vid befruktningen så har den blivande individen dubbel uppsättning gener igen.

Vad ovanstående har för betydelse i avelsarbetet
Det är alltså alltid så att en individ har 50% av sitt arvsmassa från mamman och 50% från pappan (egentligen är det liiite mer arvsmassa som kommer från mamman eftersom äggcellens mitokondrie också innehåller lite gener, men det struntar vi just nu) och det är ungefär 25% av morfar, mormor, farfar och farmor som följer med till nästa individ. Vilken exakt del av respektive individs arvsmassa som nedärvs vidare till barn och barnbarn kan variera mycket. 

Genotyp, fenotyp, individ & kullvärden
Med genotyp menas den exakta uppsättning gener som en individ har och därmed kan föra vidare till nästa generation. Det är dock inte alla gener som uttrycks hos individen själv, vissa ligger dolda. De gener som “märks” hos en individ, alltså vad man kan se i form av egenskaper som utseende, beteende och eventuell ärftlig benägenhet för sjukdom är vad som kallas individens fenotyp. När vi gillar en hund och tycker att den verkar värd att gå i avel är det alltså individens fenotyp vi gillar, men använder vi den i avel så är det individens genotyp som går i avel. Hur kan vi då veta mer om genotypen? För vissa specifika gener finns det gentest som ger oss exakta svar på vad vår hund är bärare av, men för de allra flesta gener finns inga sådana test. Vi kan då titta på individens syskon för att få en hint av vad som skulle kunna tänkas finnas dolt i arvsmassan på vår hund. Alla egenskaper som syskonen har, har de också fått från vår hunds föräldrar och därmed finns det en möjlighet att även vår egen hund har fått dessa egenskaper även om de inte kommer till uttryck. 

Att titta på både vår individ och dennes syskon är i många stycken den bästa initiala hjälp vi har att tillgå för att gissa vad vår individ kan tänkas nedärva, men självklart är det stora begränsningar i detta. Men tanke på att varje individ i en kull har 50% arvsmassa från mamman och 50% från pappan kan alltså 2 syskon de facto ha väldigt olika genetisk uppsättning. 50% av mammans respektive 50% av pappans gener saknas ju i varje avkomma…
Detta faktum, alltså att man tappar 50% av arvsmassan från en individ vid varje ny generation, gör att det inte innebär samma nedärvda egenskaper om en viss hund förekommer som förälder eller mor-/farförälder i två olika stamtavlor, det kan fortfarande variera mycket exakt vilka gener som gått vidare till de två olika individerna. För oss innebär det att om vi är intresserade av en gillar en viss hund så kan det vara intressant att den finns med i stamtavlan hos flera hundar vi äger eller använder i avel.

Vid vilken ålder är det lämpligt att låta en individ gå i avel?
I slutändan är det först när individen själv går i avel som man vet om det blev så bra som man hoppats.. men ändå kvarstår många frågetecken. Vad kom från “min” individ och vad kommer från den hund vi parat med? Utifrån hur de båda respektive föräldrarnas syskon och övriga släktingar är kan man ju göra antaganden om vilka egenskaper vardera hund bidragit med, men utan att veta säkert. Att individen används i ytterligare en (annorlunda) kombination ger ännu mer fakta osv. 

Vi hamnar alltså i en situation där det är jättesvårt att veta säkert i förväg, men att vi kan få facit i efterhand genom att noggrant utvärdera vår avel och se nyktert på hur det blev. Ju bättre utvärderingar som är gjorda på de tänkta föräldradjuren och på släktingar till dessa, desto lättare är det också att göra bra förutsägelser för framtida avel (med förutsägelser är inte samma som att veta). 

Vad innebär detta i praktiken. Jo att jag förvisso vet liite mer säkert om min hund är värd att gå i avel om den är 5 år jämfört med om den är 2 år, men att det faktiskt inte är jättemycket mer jag faktiskt VET. Vissa problem som kan tänkas uppstå senare i livet vet jag förstås med mer säkerhet att de inte drabbat just “min” individ om den hunnit bli äldre, men det är väldigt mycket som jag inte vet förrän vi har chans att följa avkommor och släktingars avkommor. Det blir även här en skillnad om man tittar till rasens utveckling som helhet, där korta generationsintervall (att hundarna går i avel vid ganska ung ålder) generellt ger snabbare information och möjlighet till en snabbare utveckling, jämfört med om man tittar på med vilken säkerhet man som uppfödare kan förutsäga att en enskild kull kommer bli bra. 

För att själv vara säkrare kan det vara bättre att vänta lite längre och hoppas på att det finns mycket andra relaterade kullar att titta på, vilket å andra sidan förutsätter att släktingar använts i avel vid en yngre ålder. Det är alltså en balans med att få information för att kunna göra bra förutsägelser och att faktiskt använda hundarna, utvärdera och kunna få “facit”. Det kan vara oklokt att samma individ används väldigt tätt, dvs att det blir mycket kullar på kort tid där man inte hinner utvärdera avkommorna i tillräckligt hög grad innan det blivit väldigt många. För tikar är detta inget stort problem eftersom nuvarande djurskyddslag och registreringsbestämmelser ser till att en tik inte kan användas alltför intensivt. Gällande hanar finns inga sådana bestämmelser för vår ras i Sverige, även om SKK avråder från “matadoravel”, utan det är ett ansvar vi uppfödare måste ta. I vissa andra länder (tyskland exempelvis) finns däremot krav på att en viss tid skall ha förflutit mellan en hanhunds parningar och att samma hanhund bara kan användas ett begränsat antal gånger totalt (gäller holländsk herdehund). 

Vår uppfattning är alltså att det inte per automatik är dåligt att använda unga hundar i avel. Det är från en synvinkel till och med viktigt att sprida varje hunds användning över tid så man hinner med att utvärdera, och då behöver man börja i god tid om hunden är tänkt att användas fler gånger (förutsatt att all information man har om hunden och dess släktingar verkar lovande förstås). Det är förstås viktigt att utvärdera och att kritiskt bedöma de resultat man får. Ytterst måste man vara beredd att helt sluta använda en linje ifall det visar sig att det uppstår oförutsedda problem eller sjukdomar med hundarna. 

Utvärdering av mentala egenskaper
Hur utvärderar man då sin avel? De egenskaper som hunden uppvisar beror delvis på arv och delvis på den miljö hunden lever i, vilka erfarenheter och vilken uppfostran och träning den får. 

Det finns vissa objektiva mått för utvärdering av mentala egenskaper, såsom MH och MT, där man visat på att det finns en vetenskapligt fastställd arvbarhet av visade egenskaper såsom sociabilitet, jaktlust, nyfikenhet/orädsla, aggressivitet och leklust. (se exempelvis https://pub.epsilon.slu.se/13471/7/arvelius_p_160629.pdf ) Dessa tester är en oerhört stor tillgång för oss som jobbar med avel, både för att kunna utvärdera våra egna kullar med dessa objektiva mått och som en pusselbit i processen att hitta tänkbara avelsdjur. Sen gäller det att veta vad ett dessa tester säger och vad det inte säger. MH visar en individ under en dag och med ett väldigt strikt protokoll där kryssen kan hamna i olika rutor trots liknande beteenden ifall det skiljer så lite som ett par sekunder i hur fort det går. Det finns ingen subjektiv bedömning på t ex hur rädd en individ egentligen blev utan man tittar på antal meter den flyttar sig, om den visar några hotbeteenden, hur många sekunder det tar innan den går fram osv. Denna objektiva mätmetod är bra på många sätt och är en förutsättning för forskning, samtidigt som olika temperament och olika reaktionsmönster (introvert/extrovert etc) mellan raser kan ge lite olika kryss. Detta är egentligen inga hinder men man behöver kunna rasen lite när man tittar på MH protokoll och att se själva testtillfället med egna ögon ger absolut mest information eftersom man då ser exempelvis vad som hände sekunden efter klockningen avslutas. MT är en lite mer subjektiv och mer nyanserad bedömning av hundarnas beteende, men det är fortfarande ett test på en viss dag och eftersom hundarna är lite äldre så har de hunnit formats lite mer av den miljö de lever i. Självklar ändå ett mycket värdefullt test! När vi tittar på hundar utomlands där det inte finns denna tradition av systematisk utvärdering förstår man vilken skatt det är vi har i Sverige med denna enorma databank av tester som är gjorda. 

Utöver objektiva tester säger det naturligtvis mycket att titta på vad hunden uppvisar för egenskaper i vardag och träning, man behöver bara komma ihåg att bedömningen av hunden i dessa sammanhang är mer subjektiv och att hunden är i stark påverkan av den miljö den lever i. Att denna bedömning är subjektiv betyder inte att den är mindre viktigt, bara att korrektheten i dessa bedömningar är mycket beroende på kunskapen hos den som tolkar hundens beteende. 

Tävlingsresultat är ett sätt att bedöma hundens lämplighet för en viss gren och kan visa att hunden är samarbetsvillig och träningsbar. Tävlingsresultat har dock en extremt stor miljöpåverkan och bra resultat på tävling säger mycket mer om tränarens förmåga att träna hunden än hundens egna lämplighet. Även om det i vissa sporter är väldigt svårt att prestera på toppnivå utan att hunden besitter vissa , för sporten viktiga, egenskaper, och att goda resultat till viss del kan vara ett kvitto på att dessa egenskaper finns, så är det otroligt många fina hundar som aldrig kommer ut på tävlingsbanorna trots utmärkta genetiska egenskaper. Vi ska också skilja på hundar som är goda nedärvare av arbetsegenskaper och hundar som själva presterar bra på tävling. I vissa fall kan hundar som till exempel är “svåra att styra” på grund av starka drifter vara utmärkta nedärvare och hundar som presterar utmärkt inte vara det. Vi tycker alltså att det är av ett visst värde att titta på tävlingsresultat, men inte på något vis bland det viktigaste. Att ha möjlighet att med egna ögon se hur hundarna är i träning och till vardags säger mycket mer en eventuella tävlingsresultat, så för hundar som finns i “närheten” är det betydligt mindre viktigt. (Det vore ju illa om man skulle behöva tävlingsresultat för att bedöma hundar i sin egen träningsgrupp till exempel, det kan en erfaren person göra alldeles utmärkt i alla fall). För hundar som man inte har möjlighet att följa i träning på samma sätt kan goda tävlingsresultat däremot vara mycket välkommen information.
 
Utvärdering av hälsa
När det gäller hälsa finns det också vissa specifika tester som kan utföras, såsom HD/ED-rtg, ryggröntgen och vissa gentester. Andra diagnoser såsom allergier, epilepsi och magproblem är sånt som inte testas över huvud taget, men där vi som uppfödare fortfarande har ett ansvar i att göra vårt bästa för att undvika att sådana problem ökar i omfattning.

HD och ED-röntgen behöver knappast någon beskrivning. Det finns inte något krav på ED-status för avel, men däremot är det krav på fria höfter. Som tur är röntgas armbågar ändå rutinmässigt i samband med HD - vilket ger värdefull information. Ledproblem är ett relativt litet problem i rasen men vi vill självklart se till att hålla det så.

Värt att nämna är att både HD och ED har en multifaktoriell nedärvning - vilken innebär att det är flera gener inblandade och att andra faktorer som miljö till viss del också spelar in på vilken fenotyp hundarna får. Defekterna är på grund av den komplicerade nedärvningen besvärliga att få grepp om. Dåliga höfter kan t ex dyka upp trots två helt fria föräldrar. Här gäller det att utvärdera sina avkommor och att samla så mycket information man kan.
Ytterligare värt att nämna att HD/ED-röntgen inte ger en komplett bild av ledhälsa. Förekomst av osteochondros i bogar eller knän (tack och lov också inget som är speciellt vanligt förekommande) undersöks till exempel inte. 

Det finns i dagsläget inte officiell avläsning av ryggröntgen i Sverige, så när vi uppfödare skriver “rygg u.a” så är det fråga om en vanlig bedömning gjord av veterinär på klinik, ifall inte hunden är avläst i ett land med officiell avläsning (som Finland). En inofficiell röntgen kan vara en nog så viktig kontroll men inte tolkas för mer än vad det är. Det som är intressant gällande ryggar är ffa om det finns en ärftlig form av spondylos (pålagringar kring ryggkotor) som uppträder i ung ålder eller om det förekommer missbildade ländkotor i form av övergångskotor (LTV = lumbosacral transitional vertebrae). De flesta sorters LTV upptäcks i många fall vid helt vanlig HD-rtg, men för att vara säker kan man ta en extra bild på ländryggen i samband med HD-rtg. Den ärftliga formen av spondylos bör man inte uttala sig om innan hunden är 24 mån. Att säga att hunden är fri från spondylos om den röntgas innan 24 månaders ålder är missledande. Om problemen med ryggar tilltar i rasen vore det kanske en bra ide med officiell avläsning som standard. Lite statistik på hur stort problemet egentligen är behöver antagligen komma på plats innan man säger att detta är en nödvändig åtgärd. Som alltid ska man fokusera på rätt saker. Vi behöver också veta lite mer om nedärvningsmönstret på ryggproblem ser ut så vi kan göra rätt åtgärder. Så vi hoppas på forskning på detta område! Tills dess kommer vi röntga de hundar vi använder i kennelns avel, men värdet av röntgenbilder hade helt klar varit större om alla kullsyskon också vore röntgade (efter 24 mån ålder). 

Gentester
Det finns gentester för några sjukdomar som har en “enkel recessiv nedärvning” (där man också har lyckats identifiera vilken gen som ger upphov till sjukdom). Med “enkel” menas att det bara är en gen som styr sjukdomen och med recessiv menas att sjukdomsanlaget behöver finnas i dubbel uppsättning hos individen (både i den kromosom som kommer från mamman och den som kommer från pappan) för att ge sjukdom. Ett “dominant” anlag ger däremot sjukdom även i enkel uppsättning och då kan man (tids nog iaf) se på individen om den är bärare eftersom den blir drabbad av sjukdom. De recessiva anlagen är luriga på så sätt att det är möjligt att avla på ett sätt som sprider anlaget vidare utan att veta om det (eftersom individen inte blir sjuk om bara en av kromosomerna bär på anlaget). Om anlaget är vida spritt i populationen ökar sedan risken att man parar en “bärare av anlag” med en annan “bärare” och riskerar att få sjuka avkommor. Genom tester kan man kontrollera om den till synes friska individen man tänkt använda i avel är bärare för en viss sjukdomsgen eller inte. Bärare kan sedan paras med en fri individ utan att riskera sjukdom (men i snitt 50% av valparna blir bärare). Är både individerna helt fria från anlaget vet man också att alla avkommor per automatik är fria.
 
Det blir lätt så att dessa tester tillskrivs alltför stor betydelse och att man fokuserar alltför mycket på dessa tester. Det nämligen lätt att som uppfödare förhålla sig till de sjukdomar som det finns gentester för, men vi anser att det inte är dessa sjukdomar som är utmaningen för rasen. Utmaningen ligger i de sjukdomar vi inte har tester för, eller de problem som har en mer komplex nedärvning och därmed inte kan förutsägas lika lätt.  

Visst kan man resonera som att det är “lika bra” att inte sprida ett defekt anlag, så jag gör det inte för “säkerhets skull”. Fast så enkelt är det inte. Det kanske vore så enkelt om det vore en enda defekt vi hade att förhålla oss till, men så är det ju inte tyvärr. Ju fler tester som kommer desto fler individer kommer uteslutas “för säkerhets skull”. Sen har vi ju dessutom alla andra individer som behöver uteslutas, de som har andra typer av problem eller som har syskon med problem vi inte kan testa för och vi därmed inte vet ifall de kan nedärva sjukdom eller ej, och alla de som bara inte är tillräckligt bra… Och tänk också på vad man riskerar att missa för bra egenskaper om men utesluter en i övrigt bra hund “för säkerhets skull” för den är bärare av en sjukdomsgen när den egentligen skulle kunna lämna väldigt värdefulla individer efter sig, i kombination med en fri hund förstås.. Ingen avkomma kommer bli sjuk om man kombinerar “bärare” och “fri” och ungefär hälften av avkommorna kommer dessutom att vara helt fria från sjukdomsanlag - superbra ju. Då kan man ju använda dem (om de är lika bra som syskonen) och därigenom har vi fått fria, bra hundar att använda.. 

Man skulle till och med kunna säga att det är oansvarigt att utesluta alla bärare av en sjukdomsgen ur avel i en sån liten ras som vår. För egentligen innebär det ingen ökad risk för rasen att bärare av defekter används med försiktighet (i kombination med fria individer). Eftersom tester finns så är det lätt att undvika sjukdom hos avkommor genom att testa föräldradjuren. Det är en mycket större risk i alla de recessiva sjukdomsanlag vi inte har tester för. Dessa dolda sjukdomsanlag riskerar att öka i frekvens ju högre grad av inavel vi har och för stort uteslutande av individer av godtyckliga skäl minskar avelsbasen, när i stället en så stor avelsbas som möjligt är en grundförutsättning för att hålla inaveln på en låg nivå. 

Inavelsgrad vs ALC. 
Risken med hög grad av inavel (“linjeavel”) är ökad risk för sjukdom hos avkomman, i och med att att risken för att ett recessivt sjukdomsanlag ska finnas hos både mamman och pappan ökar om dessa är släkt med varandra. Samtidigt - även om du parar en hund med hög inavelsgrad med en helt obesläktad individ så kan du få en inavelsgrad på 0 och har återigen ingen högre risk för ohälsa relaterad till inavel i din kull. Riskerna ligger således i att göra en kombination där inavelsgraden blir hög, inte att använda en hund som själv har hög inavelsgrad i avel.

Med ALC (ancestor loss coefficient) menas i stället för genetisk diversitet bland föräldrarna, eller brist därpå. Högt ALC = god genetisk diversitet. Låg ALC = dålig genetisk diversitet (samma hundar förekommer på flera ställen i stamtavlan). Alltså om en förälder har hög inavelsgrad kan förvisso inavelsgraden på kullen bli 0 vid parning med en obesläktad individ, men ALC för kullen är fortfarande påverkad. Det är möjligt att ha en låg ALC samtidigt som man har en låg inavelsgrad, om man parar 2 inavlade men obesläktade individer med varandra.  Risken med låg ALC har mer att göra med rasens hälsa som helhet (på sikt) än den enskilda kullens risk för hälsa. 

Hälsa är mer än inavelsgrad.
Det är alltså sjukdomar som helt eller delvis är beroende av recessiv nedärvning som ökar i risk vid inavel, många defekter, t ex höftledsdysplasi, har inte den typen av nedärvning. När man säger att blandraser är sundare är det alltså en sanning med modifikation. Det stämmer att en 1:a generationens blandras mellan 2 olika raser har mindre risk att drabbas av sjukdomar som kräver recessiv nedärvning, men en förutsättning för att resultatet ska bli en frisk individ är till att börja med att de båda individerna är fria från andra slags defekter. När man sedan korsar blandraser med varandra, ex labradoodle och labradoodle, så är vi återigen i en situation där avkomman kan få ett recessivt anlag som finns hos antingen labrador eller pudel i dubbel uppsättning igen (eftersom man då inte längre vet att en kromosom är från labrador och en från pudel). 

Utmaningar kopplat till att HH är en liten ras 
Holländsk Herdehund är en liten ras och har därmed har en begränsad avelsbas. Detta ställer krav på oss uppfödare. Vi behöver jobba för en bred avelsbas, dvs inte utesluta individer ur avel på godtyckliga grunder. Det är också viktigt att vi undviker överanvändning av vissa individer, så kallad matadoravel med vissa framgångsrika hanar till exempel. Dessutom är det positivt med förnyelse av genbasen, till exempel genom att importera hundar eller använda hundar utanför Sverige när vi avlar. Ytterst innebär det att det är positivt för rasens genbas med hundar som är inmönstrade och kan medföra nytt genetiskt material. Nytt är dock inte lika med bra. Det gäller ju att inmönstrade hundar är sunda och har rätt egenskaper förstås.

Avel i praktiken
Att bedriva avel är naturligtvis så mycket mer än att förstå genetik. Vi ska ju också lyckas göra de där kombinationerna som ger just sådär bra hundar som vi önskar oss. Jag skulle säga att det ändå är rätt mycket en känsla som styr vilka kombinationer som man vill göra. Så är det iaf för oss. Alltså att vi först och främst känner för två individer och tror att de kommer vara en bra kombination. därefter synar vi den tänkta kombinationer utifrån våra kunskaper (se ovan) och funderar på om vi hittar något som talar emot att göra kombinationen. Den senare delen är lättare att lära sig med utbildning, medan känslan för vilka kombinationer som kan bli bra är svårare att lära sig i skolbänken. Det underlättar att vara nördig och tycka att det bästa som finns är att titta på, och prata om, hundar:) Varje kull ger också så otroligt mycket feedback till hur vi tänkt och vi hoppas och tror att vi blir bättre och bättre på denna del. Vi har också en väldigt stor respekt för de uppfödare som hållit på länge med detta, det finns mycket kunskap kopplat till deras långa erfarenhet som är svår att lära sig på annat sätt. 

Avel för mentala egenskaper och utseende, respektive avel för sundhet
Vad gör då att vi tror att hundarna kan “passa ihop”, jo att de är relativt lika varandra faktiskt.  Att använda så lika hundar som möjligt likriktar aveln och gör den mindre spretig. Detta gäller både för mentala egenskaper och utseende. Det är ingen slump att inavel (“linjeavel”) varit framgångsrik när det gäller den biten. För ju mer lika genetiskt hundarna är, desto mer kan du förutsäga hur valparna kommer att bli. Nu är ju inte “linjeavel” funkis med tanke på att inavel har så negativa effekter på hälsa. Vi försöker därför att tänka “så olika som möjligt rent genetiskt, så lika som möjligt mentalt”. Vi vill att de egenskaper vi gillar hos tiken ska finnas hos hanen också för att vara så säkra som möjligt på att den går vidare i avel. Mindre bra sidor/tendenser hos tiken (ingen är helt perfekt) ska däremot inte återfinnas hos hanen. Detta är dock lättare sagt än gjort (särskilt som det är en liten ras), och det spretar en del i kullarna ska vi villigt erkänna, men vi tycker att vi fått en bra start och lyckats föda upp en hel del riktigt fina hundar. Den fina starten har vi mycket att tacka kennel Canine for Use och kennel Brindle för. 

Avslutning
Vi ser fram emot att fortsätta jobba mot våra avelsmål tillsammans med övriga uppfödare i Sverige. Det är så roligt att jobba med denna fantastiska ras och vi hoppas verkligen att vår avel ska bidra med bra hundar. 

Fråga gärna om ni undrar mer om hur vi tänker kring avel. Vi älskar att prata om det:)